”När jag tänker på döden får jag resfeber.”

Otto vet att han ska dö. Kanske inte i morgon, men ganska snart. Redan som liten fick han höra att han har livlig fantasi och nu, ett helt människoliv senare, har han gott om tid att tänka.
Otto tänker på barndomen som var lycklig (eller var den det?), på kroppen som åldras och på Putins avskyvärda annektering av Krim. Han drömmer erotiska drömmar, fantiserar, och minnen ur det förflutna dyker upp: föräldrarna, i synnerhet pappan som länge var så skrämmande men som han hann försonas med, tiden som politiker och vännerna som går bort i rasande takt. Vi får faktiskt veta hur det är på andra sidan för på slutet genomgår Otto en hjärtoperation och dör under narkosen. Eller snarare tror sig dö. Det är otroligt skönt att vara död. Men lika skönt är det att vakna upp och se barnbarnen hoppa omkring sängen.

Claes Andersson är tillbaka med en skarp och rolig roman. I Stilla dagar i Mejlans blandas realistiska vardagsbeskrivningar med absurda möten och resor. Andersson skriver med en komisk underton som får till och med Putin att verka mindre skrämmande.

Claes Andersson, född 1937, är psykiater och psykoterapeut och har varit medlem av Finlands Riksdag, samt ordförande för Vänsterförbundet och kulturminister. Han debuterade som poet 1962 med samlingen Ventil och har sedan dess gett ut 24 diktsamlingar. Han har belönats med bland annat statens litteraturpris och varit nominerad till både Finlandia och Nordiska Rådets litteraturpris. Stilla dagar i Mejlans är hans sjätte roman.