Jag skriver mig en framtid. Jag skriver mig genom den dystra vintern, genom snögloppen och halkan, genom fukten och kylan, blåsten och stormarna. Jag skriver bort mitt tungsinne och min usla prognos. Jag skriver mig igenom väggen mellan varande och upphörande. Jag skriver mig in i kärleken. Jag skriver mig in i kärlekens famn. Mot sin vana fann Otto glädje i att börja sina meningar med ett jag. Jag skriver mig in i mina barnbarns liv och drömmar. Jag skriver.

En gammal författare står i sin skrivarlägenhet i Mejlans och tittar på björken utanför. Årstiderna växlar, han drömmer erotiska drömmar, han blir förälskad i sin granne Tuula, han skriver. Minnen från hans liv dyker upp: föräldrarna, hans tid som politiker, hans hjärtinfarkt.

Världen tränger sig på i braskande tidningsrubriker: dödsskjutningar vid McDonalds i Borgå, terrorbombningar i Moskva, världsmästarskap i bastubad i Heinola som slutar med att ryssen dog och finnen hamnade i koma. Han går på bio, han spelar på casino, han läser Lars Noréns dagböcker. "Otto märkte att han glidit in i sin egen verklighet av fantasier och spekulation. Viljan till inlevelse var hans styrka, inlevelsens gränslöshet hans svaghet."

Mycket är bekant i Claes Anderssons samtidsroman, inte minst för att den står verkliga händelser så nära. Men bättre prosa har han aldrig skrivit.