Vem var han som levde mitt liv och nu är en annan? Vem var den lilla pojken som frågade? Vem var tonåringen som frågade vem den lilla pojken var? Den gulnade bilden finns kvar, och handen som håller bilden. Bilden, handen, bilden av pojken, handens bild.

Under det som blev Claes Anderssons sista vår gick han igenom hela sin lyriska produktion och valde ut sina egna favoriter. Resultatet blev en samlingsvolym som i högsta grad är personlig och exklusiv, som lyfter fram det bästa ur ett långt och mångsidigt författarskap. Här finns alla de dikter Claes själv tyckte mest om, dem han helst återvände till.

Motiven är välbekanta: samhället, staden, erotiken, döden och kärleken. Urvalet och kompositionen gör detta till en ny och överraskande helhet.

Det här är Claes Anderssons diktning, sådan han själv såg den.