Det är aldrig för sent att bli gammal.

Claes Andersson är en mycket folkkär poet och man inser än en gång varför. Den nya samlingen dikter beskriver sorgen i att leva och åldras på ett så underfundigt och ofta humoristiskt sätt att man lika gärna kan säga att det handlar om glädjen i att leva och åldras. Den träffande paradoxen är ett av Claes Anderssons varumärken, ett utdrag ur en av dikterna säger mer än tusen ord:

»Kanske är det lättare att vara död än att leva liksom det är / lättare att drömma än att vara vaken? / Ingen föds ensam skrev Pentti Saarikoski som / nu är ensam / Han blev fyrtiosex år och dog mycket gammal».

Andersson är inte heller främmande för att dikta om politik. Också det gör han med insikt och öga för det absurda, och alltid helt oprogrammatiskt.