Stig Dagermans författarskap har relaterats till idétraditioner som existentialism och anarkosyndikalism och det har studerats utifrån biografisk-psykologiska utgångspunkter. I den första delen av Fallets lag och jagets stjärna anläggs ett helt annat perspektiv. Här uppmärksammas istället Dagermans mycket personliga och intensiva gestaltning av medvetandets och känslolivets grundstrukturer. Tre återkommande textuella kraftfält har här valts ut: fallandets rörelse, medvetandets materialisering och det påbörjade men snart avbrutna mötet.

I analyser av novellerna "Den hängdes träd" (1945), "De röda vagnarna" (1946) och "Mannen från Milesia" (1947) samt romanen De dömdas ö (1946) diskuteras sedan Dagermans återkommande men alltmer problematiska hävdande av det omedvetnas avgörande betydelse. Romanen Bröllopsbesvär (1949) och radiodramat Den yttersta dagen (1952), slutligen, representerar tillsammans med ett antal av Dagermans dikter en sen fas i författarskapet. Här har det psykoanalytiskt inspirerade medvetandegörelseprojektet uppgivits, men försoningen och "friden" blandas ännu i Bröllopsbesvär med dramatiska känsloeruptioner och en extatisk förnedringskult.