Första världskriget kom i många avseenden att bli en vattendelare för hur man tänkt och pratat om människors utsatthet och lidande i samband med väpnade konflikter. Aldrig förr hade så många drabbats av krigets och krigsvåldets katastrofala återverkningar av svält, epidemier och massdöd. Det totala, industrialiserade kriget ställde krav på en genom­gripande omorganisering och styrning av de humanitära insatserna för krigets offer. Den filantropiska verksamhet med rötter i 1800­-talets kristet­-religiösa idévärldar och värden skiftades ut mot en modern rättighetsbaserad humanitarism som utgick från transnationella samarbeten mellan både statliga och icke­-statliga aktörer. Röda Korsets humanitära insatser för de miljontals sårade och sjuka krigsfångar som internerats i fångläger på olika håll i Europa, Ryssland och Asien under loppet av första världskriget var ett betydelsefullt inslag i denna utveckling.

I Urkatastrofen förkroppsligad tillför historikern Christopher Collstedt viktiga perspektiv på denna process sådan den tog sig uttryck i det neutrala Sverige åren 1914 till 1921. I fokus för analyserna står samtalet om krigsfångars utsatthet och deras kroppsliga och psykiska lidande. Detta förmedlat genom ögonvittnesskildringar, medicinska fallbeskrivningar och humanitärrättsliga rapporter vilka författats av svenska hjälp­arbetare och läkare som deltagit i Svenska Röda Korsets insatser för tyska och österrikisk­-ungerska krigsfångar i de ryska fånglägren i Sibirien.