De steg upp och började gå. En lättsam glädje spred sig bland dem. Det var känslan av att vara tillsammans igen, av att hitta tillbaka till sina givna roller. Diana och Samuel upplevde en slags intellektuell frihet i varandras sällskap, de sporrade varandra att konstant förskjuta gränsen för vad de kunde tänka, att pressa horisonterna för eleganta resonemang. Deras tankar tog sats från varandra tills de vällde fram, tills det var oklart vem som tänkte vad – det tänktes, helt enkelt. Av någon anledning kunde de ändå inte ha sådana diskussioner bara de två tillsammans. De behövde Carl, utan honom vågade de inte pressa varandra lika långt. Han var både gnistan som såg till att diskussionen fick fart och den trogne och förlåtande åhöraren. Carl behövde människor som tog hans ofta konstiga infall på allvar, Samuel och Diana behövde en publik och ett skyddsnät för sina alltmer skelande och högtravande dialoger.

Christoffer Steffansson (född 1993) debuterar med en essäroman om vänskap och uppväxt, familjerelationer och Borgå, indierock och hiphop, nostalgins framtid och frukostflingornas betydelse. Och allt möjligt annat.