Wolfgang älskade sin far mycket. Han ville att Papa skulle vara nöjd med honom. Varje kväll kysste han sin pappa på nästippen och talade om för honom, att han kom näst efter Gud i rang:
- Gud är numro ett Papa, men sen kommer du!



Men ibland spelade pappa Leopold fel. Då blev Wolfgang förgrymmad. Mitt under en konsert kunde han blänga på sin pappa och tillrättavisa honom i ilsken ton. Då var det pappa Leopold, som inte höll måttet och hans lille pojke, som visste bäst. Det kändes inte riktigt bra.



Wolfgang spelade aldrig fel. Leopold började kalla sin lille son för Mäster Wolfgang, Den Store och Mäktige Wolfgang och Den Store och Oövervinnelige Wolfgang. Familjens bekanta tyckte, att Leopold skämde bort honom. Pojken skulle bli fullständigt odräglig, sa man.



Men så länge som Wolfgang var liten var det aldrig någon som klagade på, att han var högfärdig. Alla tyckte, att han var rar och naturlig.