Svenska och finska flickor toppar listan på självmord
och självskadebeteende i Europa (WHO, 2009) och självmorden
har fördubblats på bara några år (Socialstyrelsen, 2009).
Vi har skruvat mest på relationerna och fått de olyckligaste
barnen. Man skyller på skolan, stressen i samhället, dålig ekonomi.
Men det intressanta är att vi i Sverige inte får ställa frågan:
Kan det finnas ett samband mellan hur barn och ungdomar
växer upp idag och den ökande sjukligheten?


Det här är första generationen barn som föds under de nya betingelserna
i Sverige: De har varit på dagis från att de var 1 år
gamla och tillbringat större delen av sitt vakna liv med daghemspersonal.
Det är ingen uppgörelse med kvinnan, mannen eller med
Sveriges föräldrar. Den ensamstående föräldern är kanske den
mest utsatta personen som finns. Men jag utgår inte ifrån vad
kvinnan vill och mannens perspektiv behandlar jag i stort sett
inte alls. Det får bli en annan bok. För att förstå vilka förutsättningar
samhället ger oss att tillfredsställa barns behov tar
jag ett rent barnperspektiv.


"Hur mår egentligen våra barn" har intentionen att skapa en diskussion i ett ämne, livsviktigt för barnen. Är de inte värda en bättre framtid?