Den papperslösa Bulgarienturkiska familjen Petrov flyr från ett land som inte längre vill ha dem. Vintern 1989 kommer de till Ringhals utanför Varberg, men de svenska myndigheterna vägrar ge dem asyl. Efter regeringen Carlssons Luciabeslut är familjen tvungen att gå under jorden.

De flyr till Stockholm och gömmer sig inne i Katarina kyrka. Prästen Johan Bjelkerud hjälper dem med mat och uppehälle inne i kyrkans så kallade kåta uppe på övervåningen. Samtidigt växer främlingsfientligheten och nynazismen i Sverige, inte minst på Södermalm i Stockholm. Skinnskallarna marscherar regelbundet på gator och torg och samlas på Karl XII:s trappa utanför Katarina kyrka.

Syskonen Fogel sjunger i kyrkokören och Marie förälskar sig i den unga bulgarienturken Dimitar Petrov. Samtidigt spanar den hårdhänta nynazisten Ulrik Pettersson på paret nerifrån Benhuset och efter en vårkonsert fattar Katarina kyrka eld. Ryktena om ett attentat avfärdas snabbt och media väljer att gå ut med nyheten om att branden berodde på ett elfel.

Boken beskriver på ett okonstlat sätt hur det var att leva som papperslös flykting i Sverige i början av 90-talet. Den beskriver något mörkt och brunt som idag återupprepar sig runt om i världen, även i Sverige. Familjen Petrov var tvungen att fly från sitt eget land efter förtryck och förföljelse, men kom till ett annat som inte var mycket bättre. Vart är världen på väg? Kommer Katarina kyrka brinna igen?

Romanen ger läsaren en plausibel förklaring till hur det gick till när Katarina kyrka brann den 16-17 maj 1990. Berättelsen är skönlitterär och bygger på en verklig historia.