Det handlar om justitiemord och per­sonliga lidanden, massgravar och kär­leksrus, när Christer Karphammar skildrar sin tid som internationell aktör i olika krigsområden.<br>

Att berätta om den här dramatiska perioden efter avslutat uppdrag var varken självklart eller enkelt. Och det var inte meningen att det skulle bli en bok.<br>

Det gick en tid efter hemkomsten innan Christer Karphammar själv förstod att han behövde hjälp med att bearbeta sina upplevelser. En psykolog tog sig an hans fall och uppmanade honom samtidigt att skriva ner det han varit med om. Det blev den här boken.<br>

”Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att jag skulle bli FNs förste internationelle domare. Inte heller att jag skulle jaga Albaniens mest eftersökte mördare eller få göra en insats för folken i det av krigen förstörda forna Jugoslavien. För att inte tala om att jag fick diktera sista kapitlet i fredsöverenskommelsen mellan indonesiska regeringen och Acehs GAM-gerilla.

Jag hade ju bara varit en vanlig domare och åklagare som med brustna illusioner i kärlekslivet tänkt leva för mina barn, jobb, vänner, jakt, golf och utan löften med en eller annan kvinna som sällskap. Men så bevistade jag ett Rotarymöte. Det förändrade totalt mitt liv och fick ofattbara konsekvenser.”