Den 4 juli år 1900.
På årets varmaste dag halshöggs den unge pojken Julius Theodor Sallrot på fängelsegården i Karlskrona. Alla som hade protesterat mot dödsstraffet, skrivit på resolutioner, agerat i riksdagen och trott att dödsstraffet i praktiken var avskaffat fick fel.
Det var den första avrättningen på sju år. 1900-talets första. Att det nya seklet redan var utnämnt till Barnens århundrade hjälpte inte. Den nya strafflagen och tanken att avskaffa dödsstraffet valdes bort när kungen vägrade nåd och tänkte på hämnd.
Alla som hade protesterat mot dödsstraffet, skrivit på resolutioner, agerat i riksdagen och trott att dödsstraffet i praktiken var avskaffat fick fel. Till och med bödeln hade fel. Han hade sparat blodet på eggen och skaftet på sin korta handbila från avrättningen 1893 för eftervärlden. Nu fick han använda den igen.
Stämningen på fängelset och fängelsegården var tryckt. Fängelsedirektören och hans personal hade länge varit emot avrättningen. Bödeln grät efter sitt hugg. Bödelns son var lika gammal som den avrättade. Som assistent var det hans uppgift att hindra Sallrots huvud från att rulla av schavotten och bort till åskådarna. Ynglingen kände hur det snörpte och drog ihop sig i bröstet.
Tidningarna skrev dagen efter att den avrättade Theodor Sallrot var den som hade uppträtt mest värdigt och lugnast av alla.
Men fängelsepersonalen och myndigheterna i Blekinge skulle få sin hämnd. Efter avrättningen bröt de mot alla regler som gällde för avrättade personer. Ynglingen fick en värdig begravning och tjugo år senare var fängelsedirektören med om att avskaffa dödsstraffet. Det hjälpte dock inte den avrättades familj. Theodor Sallrots far och mor, välsedda handlare och missionsförbundare med egen söndagsskola, drevs iväg och brodern fick ge upp sin karriär. Theodor Sallrots avrättning drabbade många.