Cilliman i Florens är en fristående uppföljare till Cilliman och Christer Hermanssons sextonde bok.

Händelsen Cilliman.

För vissa människor, oberoende av källor, uppfattas Cilliman väldigt olika. Det beror förstås på när de stöter på händelsen Cilliman, och i vilket tillstånd de själva befinner sig i. Och hur Cilliman beter sig i den aktuella situationen. Cilliman uppfattas för det mesta som dilettantisk, konstant instabil och rejält opålitlig. Därom verkar faktiskt alla vara överens. Den ende som har en betydligt annorlunda uppfattning i frågan är Cilliman själv.

Vad hände i Cillimans barn- och ungdom? Hur resonerar och tänker han om livet nu? Har Cilliman förändrats eller är han fortfarande likadan? Och vad gjorde han egentligen i Berlin, Nerja och Florens?

Pressröster 

Niklas Qvarnström Sydsvenskan 18110:

Rafflande läsning ... för alla som skyr den självhögtidliga tendensen att insistera på omedelbar mening.

Personerna i Hermanssons vid det här laget sexton böcker är samtliga ättlingar till de som förknippas med absurdismen ... Mest absurd av dem alla är Cilliman.

Cilliman i Florens ... innehåller en sorts omvända visdomsord jag tror att jag kommer att återvända till många gånger.

Fredrik Borneskans Eskilstuna-Kuriren 181016:  

I korta, ibland nästan aforismliknande, kapitel görs nedslag i olika tider i Cillimans liv, i platser han besökt, vid människor han mött. De senare flimrar dock bara förbi. För en självupptagen man med lika förvrängd självbild som verklighetsuppfattning är något annat knappast möjligt. Fnissande njuter jag av språket där tjusiga ord döljer grava truismer och haltande liknelser som "en nyfiken blommas öppenhet" gestaltar Cillimans (högst måttliga) själsdjup.

Det hela är helt enkelt väldigt roligt, men inte bara det. Bortom komiken skymtar kritik mot ett samhälle där lite för många tar sig själva på dödligt allvar och låtsas besitta talanger som egentligen inte är stort mycket större än Cillimans.

Jag har sagt det förr men jag gör ungefär som Cilliman, döljer det diskret genom att bara nämna det: Hermansson är en av Sveriges allra roligaste författare.  

Bibliotekstjänst 181017:

Boken är indelad i fem huvudkapitel, vilka sträcker sig från ungdomsåren till senare tid, därutöver berörs Cillimans relation till konsten, vistelsen i Berlin och Spanien. Varje avsnitt är rubriksatt och texten kan vara från några rader till en dryg sida. Här finns en lätt absurd konkretism kryddad med ett slags torr humor: "Det är bara livet, insåg han full av temporär olycka." En annorlunda bok som fyndigt gestaltar tillvaron genom att fokusera på tankfulla tillkortakommanden, händelser och oväntade betydelser alldeles vid sidan om det alldagliga.