the joe pitt books are like lord of the rings for people who like seriosly fucked up shit. www.pulpnoir.com

De där historierna man hör? Om de där som bara visar sig på natten? Som livnär sig på blod vårt blod? Så här ligger de till: de historierna är sanna. Det är bara inte som i filmerna eller i Bram Stokers gamla klassiker. Det är värre. Speciellt om man råkar vara en av dem. Fråga Joe Pitt.

En hasare går lös på stan. En idiot som lyckats smitta ner sig själv med en köttätande bakterie och smyger omkring och glufsar i sig folks hjärnor. Joe hatar hasare, men det är ändå han som måste ta hand om dem. Så ser hans liv ut, eller snarare hans liv som död.

Från Battery i söder till Bronx i norr Manhattan kryllar av vampyrer. Joe är en av dem, men det är inget han trivs med. Visst, han är starkare och snabbare än oss, och han dödar hänsynslöst och utan nåd. Men att tillbringa nätterna med att få ihop en halvliter blod till vyruset som käkar upp honom inifrån, är inte det liv han drömt om. Att gå sin egen väg och vägra att alliera sig med klanerna som styr de vandödas undre värld det är inte lätt. Och värre blir det när han stöter ihop med Koalitionen stans mäktigaste klan och tvingas leta reda en stackars överklassunge som försvunnit i Alphabet City.

Nu flåsar Koalitionen och flickans föräldrar honom i nacken, anakistiska vampyrer hotar och misshandlar honom och en galen vampyrsekt förföljer honom. Men det hjälper inte att klaga: Han måsta hitta flicka och döda hasaren innan tiden är ute innan solen går upp.