Den västerländska scendansen har med jämna mellanrum blivit föremål för diskussion. I fokus står frågan om dans är en dramatisk eller en visuell konstart ett uttryck för mänskliga känslor eller en händelse i nuet utan krav på att föreställa eller representera.

På grundval av en exposé över det som historiskt uppfattats som essentiellt för såväl skapandet som förståelsen av scendans, utvecklar författarinnan en svensk terminologi och en modell för analys av dansverk. Modellen prövas i analyser av två dansverk av George Balanchine och Antony Tudor, två av 1900-talets mest inflytelserika koreografer.

Som en röd tråd genom boken löper frågan vad är dans? Ur skilda perspektiv problematiseras och fördjupas spörsmålen om dansens natur och egenart; något entydigt svar på frågan ges inte, och är inte heller vare sig möjligt eller önskvärt.