Våren 1961, några år före kulturrevolutionen, reste Cecilia Lindqvist till Beijing för att studera kinesiska och lära sig spela det urgamla stränginstrumentet qin (uttalas ch´in). Då visste hon ännu ingenting om dess märkliga toner, namn och inskriptioner, och hon hade aldrig hört de sagor och berättelser som musiken återger. Men bland hungriga studenter och äldre kinesiska lärde kom hon snart i kontakt med en uråldrig tradition.Att spela qin var i det gamla Kina en sorts meditation, ett sätt att befria sig från världen och hitta en väg till visdom. Det var den bildade överklassens främsta instrument. Men också för trötta ämbetsmän, förvisade oppositionella och fattiga poeter erbjöd qin en tillflykt undan en hård värld och visade vägen till den kinesiska kulturens hjärta.¿Inlärningstakten var obeskrivligt långsam. Vi segade oss framåt. Efter några veckor frågade jag Wang Di om jag inte kunde få några skalor eller andra övningar att öva på hemma. Hon förstod inte vad jag menade. Jag försökte förklara. Ackord. Skalor. Etyder. Övningar upp och ner. Dur och moll. Hela klaviaturet! Öva all fingrarna! Som man gör på piano. Hon stirrade förskräckt på mig. Så kan man väl inte behandla ett instrument! Gjorde vi verkligen så i mitt land? Saknade vi fullständigt respekt för våra instrument? Jag tror det var första gången jag på allvar förstod instrumentet qins ställning i den kinesiska kulturen.Drakar och fenixfåglar, kejserliga trädgårdar och vinfester, längtan efter stillhet och frid ¿ när Cecilia Lindqvist berättar om ett flertusenårigt instrument kommer vi hela den gamla klassiska kulturen nära. Och precis som i Tecknens rike gör hon det med den lätthet och enkelhet som bara djup kunskap kan ge.
Boken säljs tillsammans med en cd.