nej, jag är inte på väg någonstans, jag bara går, på måfå, pulsar i snön, stegar mig, inåt

som om det fanns en plats, en utsiktspunkt, från vilken fältet kunde betraktas, balanserande i jämvikt, stället där kompassnålen bara står och slår

Cecilia Lindemalms dikter är en mobilisering av det påtagliga, tingens obegripligt obekymrade närvaro -- glasspinnar och simbassängskakel, parkeringsplatser och löv -- satta i rörelse för att ringa in det som inte existerar, det som förblir osynligt men som ändå bär betydelser, platserna dit handen inte når.