En sommareftermiddag år 2003 slår sig konstnären Cecilia Edefalk ner på en bänk i Tegnérlunden. Strax kommer en gestalt emot henne med lätta steg, det är August Strindberg i hög hatt. Så ser upprinnelsen till textsamlingen Mina ord ut. Genom åren har Cecilia Edefalk fört samtal med både hinsides konstnärer och andra som inte förväntas meddela sig i den gängse verkligheten: maskrosor, träd och stenar. För första gången samlas dessa dialoger inom bokpärmar. 

Ur Magnus Florins efterord:

»Vems ord är det? Hennes ord som hon fick och ger vidare. Se det som en dikt, föreslår hon. Även det är en verklighet. [...] Lästa tillsammans är denna boks samtal inte bara en rad andedialoger, utan ett uttryck för vad hon själv kallar det måleriska tillståndet. Handlingen att måla, att förstå vad måleri är, att porträttera själva måleriet, att måla så att det särskilda med måleriet blir uppenbart. Så att dess långa historia finns med i målningen. Men också att vara tyst i ateljén och höra sina tankar, att låta måleriet ta sin tid, att måla i dagsljus, att vara så tom som möjlig, att förlora en vetskap och vinna en ny, att vara i ytan på motivet, där det visar sig.«