De tre män som regerade över England, Tyskland och Ryssland vid första världskrigets utbrott – kungen, kejsaren och tsaren – var kusiner. De hade delvis växt upp tillsammans och träffades ofta som monarker. Ändå gjorde de inget för att stoppa kriget.
Under de sista dagarna i juli 1914 gick telegrammen i skytteltrafik mellan kungen, kejsaren och tsaren. Georg V, Vilhelm II och Nikolaj II, som inom släkten kallades för Georgie, Willy och Nicky, var kusiner. Tillsammans styrde de över halva jordklotet.
De tre kusinerna hade umgåtts en hel del sedan barndomen. De hade träffats på bröllop, födelsedagar och begravningar. Senare besökte de varandras kröningar, jubileer och militärmanövrar. De såg sig själva som en fackförening av kungar som stod förenade skuldra mot skuldra mot socialismen och mot revolutionen. Men bakom den vänliga fasaden vid familjesammankomsterna lurade grälen, som ofta skedde helt offentligt. Och när krigsmolnen tornade upp sig sommaren 1914 skyllde de tre på varandra. "Har jag blivit galen?" frågade Nicky sin hustru Alexandra i S:t Petersburg och visade henne ett telegram från Willy. "Vad i hela friden menar Willy med att låtsas att det helt är mitt ansvar om kriget kommer eller ej!" – Tyskland hade förklarat Ryssland krig sex timmar tidigare. Kusinerna skulle aldrig mer träffas.
Kungen, Kejsaren, Tsaren, som bland annat bygger på tidigare opublicerade dokument, är en fascinerande historia om hur dessa mäns liv korsade varandra, där de levde i ofattbar rikedom i magnifika palats omgivna av smicker och politiska intriger. Och som en röd tråd genom berättelsen återkommer frågan: i vilken grad var kungen, kejsaren och tsaren ansvariga för att kriget bröt ut och för att den enväldiga monarkin gick i graven?