Efter att ha fått tilldelat sig energiinjektionen familjen tre år tidigare, är livet mer förnöjsamt och Fingal Olsson, som är sjuttioåtta år, känner sig inte en dag äldre än sjuttio. Det mesta i livet rullar på i maklig takt. Fingal är en smula glömsk och katten Harald lika obstinat som vanligt.

När Bella berättar att hon och Elin väntar barn, blir det ett virrvarr utan dess like. Hur har befruktningen gått till? Är töserna inte längre lesbiska? Dessutom beter sig Harald besynnerligt, svarar inte på tilltal och drar tassarna efter sig över parketten.

Då Fingal möter Solbritt blir hans kropp klumpig och orörlig. Han får tunghäfta och hjärtat slår som en trumvirvel innanför bröstbenet. Men det passar sig inte att gå och bli förälskad vid en så hög ålder. Under den sista delen av livet ska man ju mest doppa skorpor, tänka på refrängen och planera den himmelska hädanfärden.

Detta är andra boken i serien om Fingal Olsson och hans sällsamma katt Harald.