Samma vår som hans debutsamling 17 dikter utkom, 1954, lade Tomas Tranströmer fram en seminarieuppsats om den svenske poeten Carl Johan Lohman (1694?1759). Tjugo år senare återvände Tranströmer till ämnet i Författarnas litteraturhistoria, och nu, ytterligare tre decennier senare, har han gjort ett urval av Lohmans dikter där den idéhistoriskt breda och poetiskt lyhörda essän fungerar som inledning. Faktiskt är detta den första separatsamlingen av ?den suveränaste poetiska artisten mellan Stiernhielm och Kellgren?. Lohmans dikter behandlar barockens stora ämnen ? död, förgängelse och det fåfängliga i människans strävan ? men rymmer också kärlek och drastisk humor. Hans dödsmedvetande är självklart och illusionsfritt: ?Som mogna äpplen nederfalla / så faller jag, och mänskor alla?, men balanseras av en kärv förtröstan: ?Herren utur törnet plär / rosor låta spricka; / oss ur beska kalken lär / han vårt bästa dricka.?