58-årige Viktor Lantz tankar och handlingar kretsar kring det egna före­taget. Han skall utvidga – men hur? Han räknar med att sonen Anders efter sin sorgetid återvänder till kontoret. Dora Lantz, 53 år, lever i det förflutna: i barndomshemmet i Tammerfors och i hemmet som hon ärvde efter föräldrarna. Blev livsuppgiften enbart att föra borgerliga traditioner vidare? Har de fjärmat henne från barnen? Anders är 24 år. Han bor ensam efter hustruns och den lille sonens död i en bilolycka. Hans far förstår inte sorgen, och det är inte heller lätt att tala om den med de andra. Göran, 21, läser humaniora och lyssnar på musik. Han är glad att som yngsta son inte utsättas för faderns krav på att satsa hela livet på firman. Johanna, 18 år, ser fram emot studentskrivningarna. Hon läser poesi och skriver lyrik. Vågar hon tala om det för bröderna? Hon förstår Anders sorg.

En lördag i slutet av mars år 1975. Återblickar, inre monologer – men också samtal som öppnar många dörrar. Och hur börjar den nya dagen – söndagen – för familjen Lantz?

Boken är en stark skildring av en borgarfamiljs veckoslut i Helsingfors år 1975. Det har redan gått decennier sedan kriget, och generationernas olika värderingar ställs mot varandra. En familjesorg börjar knapra på den yttre fernissan av sammanhållning, vilket accentueras av faderns oböjliga krav och förväntningar på den äldsta sonens framtid. Inre monologer och olika möten mellan familjemedlemmarna avslöjar flera sidor av samma skeenden; vem sitter till sist inne med den sanna beskrivningen av händelserna före det överraskande slutet?