I ”Framträdanden” ställer konstvetaren Camilla Larsson frågan kring hur konstnärliga praktiker som omfattar vitt skilda uttryck och ett brett spektrum av medier kan förstås. Den större frågeställningen öppnar upp för reflektioner kring tolkning och meningsskapande. I denna avhandling ställs frågan till den polske teaterregissören, scenografen och bildkonstnären Tadeusz Kantors (1915–1990) konstnärskap. Frågan studeras utifrån det samspel som skapas mellan verk och mellan verk och betraktare i publika presentationer.

Kantor återanvände och lät uttryck, motiv och material återaktiveras verk emellan. Detta återbruk skedde ofta i växlingar mellan teater och bildkonst och mellan händelser, bild, objekt och text. Denna bredd och mångfald av uttryck har förbisetts i tidigare forskning, där vikt istället lagts vid sådant som Kantors intention samt hans biografiska och nationella ursprung. Hans status i konstrespektive teaterhistorien har varit i fokus inom historiografisk forskning om konstnärskapet, ofta fördelad mellan dessa akademiska discipliner. Författaren visar här istället med sin ingående studie av verkens samspel hur upprepningar, omarbetningar och förändringar, som framträder när verken upplevs tillsammans, på ett avgörande vis genererar mening.

Camilla Larsson har i många år arbetat som curator för samtida konst, och hon skriver och föreläser om konst. Detta är hennes doktorsavhandling i konstvetenskap, framlagd vid Södertörns högskola.