Camilla Hammarströms nya dikter är kärlekslyrik med ljusa och dova klanger. De älskande kropparnas plats i rummet sonderas. Omgivningen tas in och färgas av förhoppning och ängslan. Världen byggs upp och faller samman i förälskelsens skapelsevåndor. Bilden av den älskade är en fixpunkt som svårligen låter sig fångas. Ömsint envisas dikten med att likväl försöka.