Elsa Boströms återkomst till dikten efter två decennier inleds med en själfull blues i Berghäll, en blå ton som bär vittne också i fortsättningen. I poesins form skildras avgörande möten och erfarenheter med klarsynthet och medkänsla men utan förenklande sentimentalitet: ”Hellre falla genom sig själv/utan narrbjällror/så långt det går”.