(Från förordet) Denna bok är en samling texter vilka de flesta har det gemensamt att de kritiserar den borgerliga demokratin och parlamentarismen. För att läsaren ska få perspektiv på det politiska systemet i Sverige så har även texter tagits in som beskriver den proletära demokratin under socialismen. Texternas innehåll uttrycker inte någon enhetlig politisk linje från förlagsredaktionens sida utan har valts ut utifrån kriterierna ovan. Ordet borgarklass i bokens titel används som en synonym till “kapitalist” eller “bourgeoisie”, d.v.s. personer som lever helt på andras arbete. En del läsare kommer säkert att tycka att texterna är gamla och beklaga sig: “typiskt kommunister att komma dragandes med gamla texter. Varför tar de inte med mer modern kritik?”. Det kan därför vara värt att påpeka att vi har letat med ljus och lykta efter lämpliga artiklar på olika håll i världen och det dräller inte precis av skarpa artiklar som ifrågasätter den parlamentariska demokratin. Kan det möjligen ha att göra med att de som har fått rollen att gissla den moderna kapitalismen s.k. vänsterintellektuella är bundna till partier som som göds av den moderna borgerliga staten och en svällande “offentlig sektor”? “Vi måste försvara demokratin!”, är en uppfattning som det närmast är konsensus kring bland Sveriges intellektuella och det innefattar uppenbarligen också ett ideologiskt försvar. Den som öppet vågar ifrågasätta det politiska systemet i Sverige där inflytandet för folket i samhället inskränker sig till att rösta på de partier som kapitalisterna väljer att presentera i sina medier (vart fjärde år) kan räkna med att dömas ut som “totalitär” eller “utopist”. Gemensamt för textförfattarna är att de inte har samma definition av demokrati som den som borgarklassen har gjort till en dogm. För dem är demokrati ett styrelseskick där den politiska makten utgår från dess medborgare via allmänna val som väljer representanter till ett parlament. Denna definition av demokrati är väldigt “passande” för bankirer men för “vanligt” folk är det mer relevant vilket inflytande man har i sitt dagliga liv. Med den definitionen så blir det uppenbart att var och en av oss som tillhör majoriteten på botten har mycket lite eller ingenting att säga till om på våra arbetsplatser, bostadsområden och i förhållande till stat och kommun (jämför med livet på en kinesisk fabrik 1973 i den sista artikeln). När vi har valt “folkets främsta företrädare” så har vi valt en liten upphöjd oåtkomlig elit som lever i lyx och flärd jämfört med gemene man. Oåtkomlig endast för folket som inte kan ställa dem till svars oavsett hur många löften de sviker eller hur svinigt de beter sig. För kapitalistklassen med sina medier, lobbyorganisationer och sina löften om ett välbetalda arbeten i storföretagen efter den politiska karriären är de dock inte oåtkomliga. Det finns en hel uppsjö andra metoder som kan användas för att få skutan att åka på rätt håll. Ett sätt är att ta hårdare ideologisk kontroll1 över partier och styra upp dem som Timbro (Svenskt Näringsliv) gjorde med Centern eller som de gjorde med Sverigedemokraterna där de genom “täta kontakter” fick partiet att bli mer positivt till “vinster i välfärden” m.m.