Barndomen är en oerhört mystisk tid, med många olösta gåtor och vad som framstår som lockande hemligheter. Oftast har ett nyfiket barn ingen att fråga, och ingen som vägleder och visar var gränsen mellan verklighet och fantasi går. Poesin får bära denna djupa oförståelse vidare och språket härbärgerar också känslan av hemhörighet och tillfredsställelse.
Glädjen och nyfikenheten hos barnet grusas egentligen inte, men de får hårda törnar, vilket märks i takt med uppväxten och när barnet blir lite äldre. Slutet är öppet för olika tolkningar. Barndomens tid är över. Har hon verkligen utsatts för allt detta fruktansvärda? Hur kan barn ha mördats i en liten bruksort på sjuttiotalet? Hur kunde de försvinna utan att detta rapporterades eller uppmärksammades?
Hur ska tonåringen kunna bli en harmonisk vuxen, en hel och fullvärdig människa med de förutsättningarna?

I Boel Schenlærs kortroman existerar ingen skiljelinje mellan verklighet och fantasi, mellan självupplevt och vad som kan ses som allmängods; inte heller finns där en tydlig distinktion mellan vad som ägt rum i hennes eget liv och vad som händer i världen sådant som drabbar åtskilliga barn varje dag. Hon skiljer inte heller på barnupplevelser eller de vuxnas erfarenheter, även om det också finns ett annat tidsperspektiv.

Boel Schenlær vill med "Inte ett barn som du" väcka läsaren, och hon vill väcka på ett ganska brutalt sätt. Detta är hennes avsikt.