OS i Stockholm 1912 öppnade inte dammluckan för en idrottslig flodvåg i Sverige. Först från 1920-talets inledning märktes en kraftig ökning av nybildade klubbar och aktiva, och en dynamisk organiseringsfas inträdde i Värmland och på andra håll. Rörelsen förtätades i städer och tätorter och fördes ut till glest bebyggda skogs- och jordbruksbygder och gick hand i hand med en politisk vänster­opinion: ju rödare bygd, desto mer idrott.

Idrotten formade en manlig massrörelse. Ville kvinnor och tonårig ungdom prova på organiserad idrott stod i princip endast gymnastik- resp. skolidrottsföreningar öppna. Tennisklubbar hämtade medlemmar ur en lokal elit, också kvinnor. Selektiva mönster styrde medlemsvärvning även i de breda lagren.

Idrottens organisationskultur bar inte bara demokratiska utan även byråkratiska och legalistiska drag. Klubbar opponerade mot förmynderi och formalism. Den opolitiska hållningen till trots undgick rörelsen inte politiska konflikter i lokalsamhället.

Föreningsmötet stred med styrelsen om befälet i den interna ledningen. Med 1930-talet överfördes alltmer makt till särskilda sektionsstyrelser. I det längsta hävdade styrelsen kontrollen över ekonomin. Verksamheten bar knappt sina egna kostnader. Den ekonomiska knuten löstes ofta med kommersiella sidoverksamheter eller genom krediter.

Seriesystemet drev på fotbollens publika framgång och en livlig föreningsbildning. Friidrott hamnade i bakvatten och svarade med breddkampanjer och ofärdiga seriesystem. Behovet att samordna och planera säsongens tävlingsaktiviteter växte i de flesta idrotter vilket stärkte förbundens roll och position och inordnade klubbarna i ”systemet”.

BODE JANZON är filosofie doktor i historia (1980). Åren 1986–1999 var han chef för Värmlandsarkiv i Karlstad, och från juni 1999 till 2008 var han landsarkivarie vid Landsarkivet i Uppsala.