67 år har jag hunnit bli. Titeln på denna bok säger mycket om vem jag är som person. Förutom den dikt som jag skrev när jag var fjorton år gammal, ”Vårdikt av pessimist” i ett rus av inspiration som jag aldrig senare upplevt, började mitt poesiskrivande återigen när jag hade fyllt femtio år.
Dikterna relaterar ibland till sanningar som det inte talas om så ofta idag, det krävs måhända lite bildning och livserfarenhet för att ana eller förstå dem. Kanske hade några dikter kunnat undvaras, men poesiskrivande är inte någon exakt vetenskap och smaken är som bekant olika, vad du inte uppskattar kanske någon annan berörs av. Jag har inte sorterat dem utan lagt ut dem ganska fritt.
Ett tiotal dikter återfinns i mina tidigare diktböcker ”Sandpoet” och ”Tältkatedraler”, resten är av senare datum. Jag hade med all säkerhet inte fortsatt att dikta om jag inte upplevt en mognad och utveckling i mitt skrivande, vilket jag förstår om jag ser tillbaka på en del av mina gamla opus.
Några av dikterna kom till i samband med skrivandet av min livsberättelse ”Men jag är van att bli hel igen”. Jag har alltid haft en tro på Gud och det märks i mina dikter.