Alla klagar på polisen. Justitieministern har uttryckt sin besvikelse. Rikspolischefen har ägnat sig åt självspäkning. Politikerna talar i katastroftermer: Polisen presterar för dåligt! En fråga ställs gång på gång, varför går det inte att styra polisen?
Räddningen har från politiskt håll ansetts vara en omorganisation. En ny polisorganisation ska ge förutsättningar för att lösa dagens problem, heter det. Det märkliga var bara att omorganisationen bestämdes innan de tre grundläggande frågorna, ”vad”, ”hur” och ”vem” angående polisverksamhet ställdes. 2015 införs den nya polisorganisationen. Det mesta tyder på att ännu en kris för Polisen väntar runt hörnet.
I denna bok tas de grundläggande frågorna om polisiär verksamhet på allvar. Det görs genom en serie intervjuer med politiker, poliser, statstjänstemän och företrädare för säkerhetsbranschen och ideella krafter. Långsamt framträder en annan bild en den som brukar ges om orsakerna till vad som sägs vara krisen i Svensk polis. De som klagar mest, politik och statsförvaltningen, bär själva ett tungt ansvar för situationen. De senaste regeringarna har satsat oerhört på Polisen. De har haft sina grova mål om 20 000 poliser. Det har egentligen aldrig fattats pengar. Däremot har det fattats politik. Vilket lett till en politisk tystnad angående de svåraste frågorna som har skapat utrymme för andra att agera. Administrationen har flyttat fram positionerna. Det kamerala perspektivet har fått ta överhanden.
I boken beskrivs vad som krävs för att ta frågor om trygghet och brott på allvar. Till att börja med krävs ett fungerande ramverk för hela det ”polisära” området som inkluderar organisationen Polisen men också säkerhetsbransch, kommuner och frivilliga. Först då kan pusselbiten svensk polis förmås att passa in i samhällspusslet.
Ur innehållet:
• Jag är född på landsfiskalskontoret
• Poliser ska inte tänka
• Med god politik skulle människan också bli god
• Tre män och en väldigt dålig idé
• De andra
• Att ta tryggheten på allvar