I boken Begravningsverksamheten och Svenska kyrkan ställs frågan hur samhället bäst ordnar den lagstadgade begravningsverksamheten som riktar sig till alla. Av tradition sköts samhällsfunktionen i de flesta fall av Svenska kyrkan. Hur bra fungerar det för samhället och för kyrkan själv i vårt nya, mångreligiösa och mångkulturella Sverige? Vilka kunde alternativen vara?
Svenska kyrkan har på statens uppdrag huvudmannaskapet för begravningsväsendet. Det är uppdrag som väcker frågor och som med jämna mellanrum debatteras. Tanken med denna bok är att aktualisera några av de många och stora frågor som huvudmannaskapet väcker: Varför ska Svenska kyrkan ha hand om detta? Vilken kyrkosyn och samhällssyn ligger bakom de olika svaren? Ambitionen är att på bred front inom kyrka och samhälle lyfta begravningsfrågan för ett sansat och initierat samtal om för- och nackdelar med nuvarande system och skissa på möjliga vägar framåt.
"En del menar att Svenska kyrkan måste omfatta en majoritet av folket för att även fortsättningsvis vara folkkyrka. En kyrkotillhörighet under 50 procent skulle då innebära att hon inte längre är en folkkyrka. Det teologiskt motiverade folkkyrkobegreppet tar hänsyn inte till kyrkans storlek utan till att hon vänder sig med erbjudandet om evangelium till hela folket. Utifrån ett folkkyrkoperspektiv kan man alltså argumentera för att Svenska kyrkan ska fortsätta att anförtros uppdraget som begravningshuvudman även när samhället förändras och hennes medlemstal sjunker, eftersom hon har ett uppdrag att förmedla Guds nåd till alla människor." Ur Begravningsverksamheten och Svenska kyrkan