Med Nationalmusei årsbok för 1980 inleddes en serie om svensk teckningskonst under gångna århundraden. Den följs nu upp med en tredje del, 1800-talet.
Århundradet började i krisernas tecken. Avspärrningen under Napoleonkrigen och ekonomisk depression var kvävande. Men efter 1815 for svenskar ut på nytt; svensk konst repade sig men konstlivet hemma levde ännu länge med tynande låga; Konstakademiens verksamhet förlamades av inre strider under 1820- och 30-talen.
Paris och Rom var till seklets mitt målet för studieresorna. Vad de unga svenskarna där åstadkom framför allt i sina teckningar var lovande men hemma återföll de flesta i förlegad slentrian. 1850 ersatte Düsseldorf Rom som mål för studieresorna. Där betydde dock motiven mer än artisteriet; ambitiösa svenskar reste till Paris för att under kortare tid drillas av Th. Couture i teckningens konst. Men efter 1870-71 blev Paris slutmålet för de unga. Omkring 1880 kan man tala om en invasion av svenskar i Paris. Den avtog mot 1890 då nationalism och romantik kom de utländska konstnärerna i Frankrike att återvända till sina hemländer.
Nya reproduktionsmetoder som xylografi och litografi liksom på 80-talet fototypi bidrog till att skickliga artister som Carl Larsson kunde försörja sig som tidningstecknare och illustratörer. Teckningen kom därför att spela en viktig roll som egen konstart. På 80-talet präglade den även måleriet; på 70-talets hade det varit utpråglät måleriskt som det blev på nytt under skymningsromantiken på 90-talet då även teckningarna liksom på 70-talet fick en påtagligt målerisk karaktär.