I Så var det återvänder Bo till sin uppväxt i Nynäshamn och sina barndomsvistelser på Gotland. I korta prosadikter berättar han om den tid som var, om det svåra och det lätta.

Jag går in till min bror på Serafimerlasarettet och håller på att svimma.
En manlig sjuksköterska skrattar åt mig.
Det är inte mycket kvar av min bror.
Han står där med en dropp-ställning, uppknäppt skjorta, så mager.
Bandage över hela magen
Han ser på mig.
Jag vet inte vart jag skall ta vägen med tårarna.