Det fanns en tid då bönderna talade om "sin adelsman", han som bodde i herrgården och ägde marken som de brukade. Ädlingen som var lika bekväm på leriga slagfält som i gyllene salonger. Han och hans fru bar vapenringar med gåtfulla symboler och fabeldjur - i dag minner bara dammiga familjeporträtt och spruckna champagneglas om denna förlorade värld. Men tidsandan kan väckas till liv med hjälp av glömda dagböcker, brevsamlingar och familjekrönikor.
I denna fascinerande bok berättar författaren hur det gick till när adeln fick sina privilegier, hur ståndet blomstrade - för att till slut förlora allt. Det är en historia om det evigt mänskliga - om våldsamma krig, vunna rikedomar och djupaste förtvivlan. Men också om blåblodiga mäns och kvinnors egen syn på sin tid och tillvaro, deras glädjeämnen och förhoppningar.
I dag har adeln inte någon konstitutionell funktion i det moderna svenska samhället. Annat var det förr. Då gav ärftliga privilegier, heraldisk vapensköld och titulatur adelsmannen ett givet företräde framför andra människor. Boken börjar i en folkvandringstida hall i Uppåkra för cirka 1500 år sedan och avrundas med dramatiken i Stockholm 1866, när ståndsriksdagen avskaffades. Historien slutar med blickar framåt för de adliga ätter som faktiskt lever än i dag men under andra förhållanden än förr.