Dröstorp ödeby är ett bra exempel på det fattiga 1700-talet. Ölands befolkning ökade då så intensivt att åkerjorden inte räckte till för att ge mat åt alla. De sämst ställda vilka saknade både jord och arbete tvingades därför att söka sin försörjning på alvarets magra och knappa jordar.

Under mitten av 1700-talet påbörjades bosättningarna i Dröstorp och i början av 1800-talet fanns här fyra gårdar. De magra åkerlapparna gav inga större skördar och kunde inte försörja så många. I byn fanns det som mest ett 30-tal invånare.

Under den stora utflyttningsvågen i slutet på 1800-talet då många människor lämnade Öland började också invånarna i byn att flytta härifrån. Kanske i hopp om en bättre framtid på annat håll. Sist att lämna Dröstorp och fattigdomen var en man vid namn Carl Fredrik Jonsson. Livet i byn var därmed slut, den har nu legat öde sedan slutet av 1890-talet, då också bostadshusen, små stugor av trä flyttades härifrån.

Boken om Dröstorp är ett dokument om ödebyn.