Så vill jag utstå livet, närmar sig de grekiska tragedierna från två håll. Dels tecknas den kontext ur vilken Aischylos, Sofokles och Euripides dramer växte fram, dvs. det sociala, politiska och religiösa livet i Aten på 400-talet f.Kr. Bilden av den klassiska tidens Grekland, och då särskilt av Aten, framstår gärna i ljus dager: kamp för politisk frihet och för tankens en strävan att kritiskt pröva föreställningar om världen och om värden. Men där fanns också mörka skuggor: ett hierarkiskt samhälle präglat av misogyni och xenofobi; ett samhälle kluvet i kategorierna vi och de andra , ett samhälle vars ekonomiska makt byggde på barn-slavars slit i Atens silvergruvor. Ur denna smältdegel växte tragedierna fram, skapade av de tre tragöderna (men vid deras sida fanns oändligt många fler, vars verk inte bevarats). De tragedier som har bevarats vittnar om det som då upptog atenarnas sinnen ofta samma frågor som ventilerades på Agora (torget/marknadsplatsen) och debatterades i Folkförsamlingen. Men, och det är den andra sida, som framställningen strävar efter att belysa, i tragedierna finns också skikt som bär över tiden: gestaltandet av erfarenheter, tankar och känslor som alltjämt följer oss. Och krafter som med Herakles ord i Euripides tragedi hjälper oss att utstå livet , trots den smärta som livet emellanåt låter oss känna