Generationerna möts i ny diktbok
Kättaren och faunen. Så låter det fantasieggande namnet på en alldeles färsk halländsk diktsamling. Kättaren heter Björn Rosendal, Laholm, och faunen Catharina Ohlsson, Halmstad.
Allt är möjligt. Ett poetiskt möte mellan generationerna gör Björn Rosendal och Catharina Ohlsson i diktsamlingen Kättaren och faunen.
De är tvillingsjälar trots 60 års ålderskillnad.
Vi lever var och en i våra generationsvärldar, men när vi möts fungerar vi på samma plan. Det finns på något sätt en spännande likhet inuti trots tidsgapet på 60 år. Ett slags inre förhållande, oskyldigt men allvarligt. Vi leker med idéer när vi träffas. Ofta.
Så vackert beskriver läkaren, konstnären, författaren Björn Rosendal, 88 år, sin vänskap med den unga kollegan Catharina Ohlsson, 28. För två år sedan korsade deras vägar på Teckningsmuseet i Laholm, där Catharina arbetar som museipedagog.
Catharina höll en visning som gjorde mig mäkta imponerad, för att inte säga bedårad, säger Björn Rosendal.
Det första mötet blev till flera, samtalen djupnade. När Björn Rosendal fick höra att Catharina var en flitig skribent föddes idén. Varför inte ge ut en diktsamling tillsammans? Nu finns den, rykande färsk från trycket, Kättaren och faunen. 120 sidor uppdelade i sex kapitel, tre av varje författare.
Skulle man leta efter ett tema är det nog rätten och nödvändigheten att få uttrycka sina känslor, säger Catharina Ohlsson. Och den frustration som uppstår när man inte får det.
Vårt samhälle blir allt mer rationellt. Tekniken tar över kommersiella krafter styr, menar Björn Rosendal som beskriver utvecklingen så här i en av dikterna.
När människans yttre värld
blir allt mer svåröverskådlig
blir hennes inre värld
alltmer tanketom
Det är en dyster bild han tecknar, men det finns hopp.
Det är viktigare än någonsin att ge plats för den emotionella intelligensen. Den behövs som motkraft. Kulturen ska stå på barrikaderna inte på piedestalerna.
Björn Rosendal är noga med att påpeka att allt inte är dåligt i det postindustriella samhället.
Globaliseringen behövs för att ta itu med de stora problem som mänskligheten står inför. Internet har gett oanade möjligheter att nå ut med kunskap och information.
Så blandas stort och smått mellan bokpärmarna. I poesins värld kan allt hända, ingenting är omöjligt. Catharina Ohlsson funderar.
En dikt är som musik, en upplevelse, man behöver inte förstå allt. När jag skriver gör jag det enbart utifrån ett egoistiskt perspektiv, men jag hoppas och tror att det jag skriver om gäller för andra människor också.
Som i den här självbetraktelsen:
Jag är som ett litet
schackbräde
totalt utan gråzoner
Där den glada
trygga
sprudlande sidan
är lika odiskutabelt
sann och självklar
som den jag inte gärna visar.
Där Björn Rosendal har den mogne mannens lite luttrade perspektiv på tillvaron är Catharina Ohlsson mer lekfull och intensiv i sitt uttryck.
Hon använder sig gärna av sagans persongalleri, men roar sig med att förändra de klassiska identiteterna. Varför måste draken alltid vara ond?
Björn Rosendal och Catharina Ohlsson har gjort en resa över generationsklyftorna som bygger på ömsesidig respekt och nyfikenhet. Det är trots allt mer som förenar än som skiljer. Och den viktigaste gemensamma nämnaren stavas barnasinne; i meningen öppenhet och oräddhet.
Alla kreativa människor är barnsliga, konstaterar Björn Rosendal förnöjt.
Man måste
kunna leka
för att finna
sin inre kärna
att enbart
bruka allvar
stänger
alla dörrar.
ur HP 16/6-2011