Under sin långa historia i Sverige har universitetet ända fram till helt nyligen i allt väsentligt varit en nationell, och därför statlig, angelägenhet. Detta förändrades under 1900-talets senare årtionden och den regionala, eller ibland rent lokala, uppgiften har efterhand kommit alltmer i förgrunden. Idag är det regionala intresset ett inslag i utvecklingsprogrammet vid snart sagt varje lärosäte, stort som litet. Och det kanske mest intressanta är att denna utveckling inte drivits fram av statliga påbud utan till följd av en mobilisering inifrån regionerna. Högskolan har blivit ett instrument för regional utveckling och även ett konkurrensmedel regionerna emellan.

Denna bok tar fasta just på denna regionala dimension i de effekter som universitet och högskolor förväntas åstadkomma. Med empirisk tyngdpunkt i Umeå universitet, som var tidigt ute med regionalt arbete, visar den att sådana effekter finns, men samtidigt att de sällan blir just de som man tänkt sig från början. Boken visar också de lokala förutsättningarnas stora betydelse.