Sällan har Ezra Pounds anmärkning om att en människas tänkande ryms på några få rader känts relevantare än för bokens huvudperson Mats Ganz. Inte för att det hjälper, då han ju snarare tycks lystra till Karin Boyes ord om att det är vägen som är mödan värd. Att det finns fällor efter den vägen är uppenbart. Som melankolisk genomströvare av nuet söker han ofta svaren där de inte finns. Än idealiserar han en borttappad nomadtillvaro, än flyr han in i fåfänga drömsekvenser, nostalgiska reseberättelser, filosofier, språkliga förbistringar eller borttonande konstupplevelser. Rastlöshet heter ett av hans mantran, sökandet av hemmahörighet ett annat. Ibland leder hans obeslutsamhet honom till vansinnets rand.
Från barndomen fick han med sig kärlekslöshet, dödsångest, konsumismens förförelser
och ett hycklande vetenskapsideal. Det där låter ju som en ganska typisk nutidsmänniska. Ibland löses hans värld upp i naturlyriska svärmerier (även det hör till bilden).
Strax försvinner de, skrumpnar som gräset och dör. Och strängt taget, vem håller reda på
var nålstarren växer?



Det finns likheter, men även skillnader mellan mig och bokens
karaktär Mats Ganz. Han har en svartare syn på livet än mig.
Det känns till exempel lättare för mig än för honom att strunta
i människofientligheten hos honnörsord som flexibilitet och
kreativitet.
Civilt ligger jag i mittfåran. Urban pensionär kunde det stå på
visitkortet. Eller före detta docent i pedagogik. En framgångssaga?