Det är en lördag i november. Väldigt mycket november. Marion kommer med Expresståget söderifrån till Stockholm Central. Två resväskor och en axelremsväska i läder innehållande bland annat de fyra mest älskade EP-skivorna är bagaget. På Centralen väntar Henrik. Året är 1960.

Hundratals flickor bodde i det väldiga komplexet ADM i rött tegel vid Karolinska Sjukhuset, en av få arbetsplatser i Stockholm som erbjöd bostad till hemifrånflyttade unga flickor från landsbygden. Hundratals flickor som med förfärande klarsyn insåg att avskedet från familjen varit deras livs smärtsammaste. Flickor i blomman av sin ungdom som gick igenom kvinnocykelns skärseld varje månad med mens, försenad mens, mens som kanske inte ens kom! Och så arbetet på det stora sjukhuset. Ett arbete på liv och död.

Det äldre biträdets röst hängde kvar i väggarna: Kerstin har tentat! Och Lillys ett par veckor tidigare: Varför slänger hon inte ut böckerna? När det ändå inte tjänar någonting till. Marion vände blicken mot enkelsalen längst bort i korridoren. Salen där den unga studentskan låg. En ung flicka med cancer som snart skulle dö. Jag är så tacksam, hade hon sagt. Så tacksam! För att hon fått göra sina tentamina fast hon låg på sjukhus! Marions ögon svämmade över av tårar! Som en het flod forsade de över kinderna. Flickan som skulle dö var tacksam! Medan hon! Hon som hade en framtid, var otacksam och elak. Hon som ägde livet grät så hon skakade.

Boken är anmäld till Augustpriset 2018.