Alltsedan debuten 1982 har Birgitta Lillpers bedrivit växelbruk mellan poesi och prosa, men oavsett format kännetecknas hennes författarskap av en säregen skönhet och ett omisskännligt personligt landskap. Få svenska poeter har samma känsla för det oväntade i språket som Lillpers. Med fulländad tonträff leder hon vardagsord och de enklaste observationer rakt in i ett existentiellt drama. Allt onödigt får skämmas.

I Industriminnen känns det rytmiska flödet igen, den precisa och säregna språkbehandlingen, de täta, vackra bilderna. På många sätt en berättelse om arbete och minne. Inget är väntat, allt blir självklart i Birgitta Lillpers lyriska universum.