I förordet till sin bok berättar Birgitta Holm om att en av de stora läsupplevelserna i hennes liv var när hon på 50-talet läste Erich Auerbachs "Mimesis. Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen".

Auerbachs undersökning gäller de tillfällen i Västerlandets historia då något annat visar sig, de tillfällen då det vardagliga, praktiskt enkla i livet blir föremål för en allvarlig, problematisk, ja tragisk behandling?

Auerbach följer den västerländska litteraturen från den episod i Odysséen där amman känner igen Odysseus på ärret på hans ben till det ögonblick då Mrs Ramsay mäter den bruna strumpan mot sonens ben i Virginia Woolfs To the Lighthouse. Två vardagliga episoder där det råkar vara en kvinnas blick som gäller. Men råkar det bara vara så? undrar förstås kvinnolitteraturforskaren Birgitta Holm. Finns det inte snarare goda skäl att misstänka att kvinnor överlag har kunnat stå för sådana ögonblick? Har inte kvinnorna genom historien varit nerdoppade i det vardagliga? Nog kan man förvänta sig att kvinnor erbjuder ett nytt tilltal och en ny blick på tingen när de kommer till tals i litteraturen.

Det har varit Birgitta Holms dröm att få följa Auerbach i spåren. Att liksom han göra ned-slag i texter som hon råkar på eller tycker om. Att på svensk botten undersöka var och hur en ny verklighet bryter in och en ny verklighetsgestaltning tar form. Men med fokus på kvinnorna.

Nu har hon skrivit den boken och belyser i korta essäer om femton kvinnliga författare tusen års svensk litteraturhistoria. Hon börjar med Birgitta Birgersdotter på 1300-talet och slutar med Birgitta Stenberg på 1900-talet. Däremellan kommer författare som Agneta Horn, Drottning Christina, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Märta Helena Reenstierna (Årstafrun), Victoria Benedictsson, Ellen Key, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Maria Sandel, Moa Martinson och Sara Lidman.