Victoria Benedictsson, bördig från den lilla byn Domme på det skånska Söderslätt, debuterade som följetongsförfattare med romanen "Sirenen" i Sydsvenska Dagbladet 1876. Därpå följde folklivsskildringen "Från Skåne" som gavs ut 1884. Det stora genombrottet kom 1885 då romanen "Pengar" gjorde succé bland recensenter och läsare. 1887 gavs hennes livsverk "Fru Marianne" ut. Benedictsson räknas till en av 1880-talets bästa realistiska författare. Hennes litterära produktion har gått till historien. Men det stora intresset för författarinnan beror snarare på den person hon var och det enorma material som hon efterlämnat i form av dagboksanteckningar och brev. Det är över hundra år sedan Benedictsson dog. Men hennes ord berör fortfarande. Många vittnar om hur de "fastnat" för hennes öde. Det har skrivits många biografier och artiklar genom åren. Hennes namn väcker debatt och intresse. Det är som om hon vägrar att gå ur tiden. Victoria Benedictssons ord får oss att fascineras, häpna och fara med i hennes känslolivs tvära kast. Kanske är man för eller emot Victoria Benedictsson. Många tar hennes parti, andra finner henne nästan avskyvärd. Likt hennes vänner och läsare genom åren, har jag dragits med i hennes texter. Men varför har Benedictsson en sådan dragningskraft? I den här boken diskuterar jag Victoria Benedictssons underliggande känslomässiga behov och hur detta gav sig uttryck i hennes personlighet.Driven av en stark kärlekslängtan, är det mycket som pekar på att Benedictsson led av en narcissistisk personlighetsstörning. Källmaterialet för diskussionen i föreliggande bok är den omfattande brevväxling som hon förde med författaren Georg Nordensvan 1885-1888. Dessa brev har getts ut i samband med denna publikation. Med denna bok avslutar författaren sitt forskningsprojekt kring Victoria Benedictsson som pågått sedan 2007.