Den svenske 1600-talspoeten Lars Wivallius har kallats "den svenska litteraturens förste verklige skald". Birger Bergh, som gjort sig känd som lärd och underfundig i teves Fråga Lund och som författare till en uppmärksammad och rosad biografi om Heliga Birgitta, tar sig nu an Wivallius med fokus på hans litterära geni.
Wivallius skildrade den svenska naturen med en omedelbar sensualism och friskhet som ingen före honom - och få efter. Men man kan ett tag begrunda det faktum att den som skrev exempelvis Klagevisa över denna torra och kalla vår, en av pärlorna i vår lyrik, var en man som skakade galler i ett ruskigt fängelse i Finland. Lättare förstår man att författaren till Ack Libertas, du ädla ting var en person som satt bakom lås och bom och längtade ut till friheten. Det är faktiskt så att nästan allt Wivallius har skrivit har tillkommit i fängelse. Ingen miljö har varit gynnsammare för hans litterära skapande än just fängelset. När han återkommer från en mångårig fängelsevistelse i Finland, lyckas han på det hela taget hålla sig i skinnet men tystnar samtidigt så gott som helt som svenskspråkig poet. När han fattar pennan blir det insmickrande latinska dikter, varigenom han försöker imponera på skilda makthavare och försäkra sig om favörer från dem.
Bergh beskriver Wivallius liv men det är hans texter och författarskap som får svara på annars svårbesvarade frågor om poetens privata sinnelag och grubblerier. Liksom i boken om Heliga Birgitta tar Bergh alltså tillvara huvudpersonens egna ord - han översätter, diskuterar och belyser genom citat det speciella snille som Wivallius besatt. Det blir en särskilt intressant levnadsteckning eftersom de rent privata spåren som Wivallius lämnat är så få. Det finns till exempel inte något porträtt bevarat av denne betydande skald.
Wivallius som var född i Örebro 1605 - år 2005 är det alltså dags att celebrera 400-årsminnet av hans födelse - studerade en kort tid vid Uppsala universitet men försvann snart ut i det 30-åriga krigets Europa där han förde ett vagabondliv, lånade pengar, smet ifrån räkningar och ständigt hade förbittrade fordringsägare efter sig. Besvärande ofta hittar man honom därför i gäldstugan, varifrån han för det mesta klarar sig ut genom olika knep, ofta genom att skriva dikter. I Strasbourg och Nürnberg uppträder han som greve Svante Stenbock, men när han finkas för att ha smitit ifrån en värdshusnota faller han under förhör till föga och medger att han inte är en Stenbock. Han säger sig i själva verket vara "friherre Erik Gyllenstierna".
Som Erik Gyllenstierna möter han också sitt öde, när han på hemväg till Sverige i oktober 1629 dyker upp i Skåne och på en fest träffar Ulf Grip och hans dotter Gertrud. Ulf tyckte att den charmerande och förmögne svenske ädlingen var ett gott parti, och med de unga tus entusiastiska medgivande börjar han förbereda bröllopet. Men när Grip menar att släkten Gyllenstierna skall hinna lämna sitt medgivande, blir Wivallius nervös, tar saken i egna händer och förmår en präst i södra Småland att viga honom och Gertrud. Då den hemska sanningen om mågens rätta identitet går upp för Grip, sätter han igång ett stort maskineri för att få tag i skurken. Wivallius själv har nu förlagt sin verksamhet till Stockholm, där han försiktigt nog uppträder maskerad. Oförsiktigt nog dyker han emellertid snart upp igen i Skåne, blir igenkänd och kastas i fängelse i Kristianstad.
Rättegången ledde till att Wivallius fälldes, men enbart för passförfalskning, och för det brottet dömde rådhusrätten honom till döden. Men Wivallius var inte den som gav upp i första taget. Han lyckades fly från fängelset, tog sig upp genom Sverige, och efter ett besök i hembyn Vivalla i Örebro fortsatte han sorglöst till Stockholm, men där tog det roliga slut: samma dag som han kom fram blev han gripen, det var i juli 1631. Nu börjar för Lars Wivallius en ny högproduktiv författarpriod, vilket alltså förklaras av att han sitter i fängelse igen. Den dråpligaste av hans nu tillkomna skrifter är en tidigare aldrig översatt eller publicerad latinsk avhandling som häpnadsväckande nog är en panegyrisk hyllning till ett sant och riktigt kristeligt äktenskap. Han vill bevisa att hans eget äktenskap med Gertrud Grip är just ett sådant. "Vad Gud har fogat samman får människan inte skilja åt", är inte alldeles oväntat upptakten till denna märkliga skrift.
Bergh skildrar med sin sedvanliga must och respektlösa elegans skojaren Wivallius liv. Han ger också genom utförliga citat exempel både på hans poetiska snille och närmast övernaturliga förmåga att som sin egen försvarsadvokat alltid hitta de argument som gagnar hans sak bäst. Flera aldrig tidigare tryckta latinska texter av hans hand publiceras här för första gången i svensk översättning.
