Karl Svensson sitter vid det lilla skrivbordet. Jag ser honom sitta vid det lilla skrivbordet.
Det milda ljuset från fotogenlampan. Det är länge sedan nu, men ljuset har inte slocknat, det är gult och hemlikt.
Den väldiga och välbekanta staden utanför fönstret. Och den svarta natten.
Skulle just han, Karl Svensson, vara en uttolkare av storstadsmänniskans ensamhet?
Nej. Men av den överbefolkade ensamheten inom sig.
Småningom lämnade Karl Svensson staden och människorna och flyttade långt bort, längre in i ensamheten. Där kände han sig hemma. Jag ser honom sitta vid sitt lilla skrivbord. Fotogenlampan är utbytt mot en skrivbordslampa av enkelt slag, den ger ett skarpare ljus men skänker mindre trevnad.