En svensk dröm är Berit Bergströms tredje bok. Den kom ut 1970.

Karl Vennberg (Aftonbladet) skrev: ” Det svenska hos Berit Bergström kan väl diskuteras. Det är också i hennes svenska dröm en existentialism av franskt märke som hon utgår från och vederlägger. Att det material, den uppsättning människor som hon psykologiskt och ideologiskt dissekerar, har drag av svensk puritanism, här med radikala förtecken, gör inte hennes metod mindre fransk. Huvudpersonen är en avslöjare som själv blir mera brutalt avslöjad än någon annan utan att balansen i livet fördenskull återställes. -- --

Hade jag utrymme, borde jag ägna en spalt åt att vända på vad jag har sagt och ta tillbaka det mesta. Då kunde jag kanske också ge en föreställning om klarheten, kvickheten och fränheten i Berit Bergströms språk, om livligheten i hennes iakttagelse, om den svala jämvikten mellan sympati och antipati i hennes demaskeringar. Inte ens de goda råden saknas. Men de är enkla och tränger sig inte på; som t ex att man inte bör spotta i saften på konditorier.

Man läser inte Berit Bergström utan fruktan och bävan. Men det finns knappast en sida i En svensk dröm där man nekar henne sin beundran.”

Stig Ahlgren (Vecko-Journalen) skrev: ”Formellt har hon lärt av Hemingway men det iskalla dissekerande, som sätter likhetstecken mellan oskuld och dumhet, är instuderat efter de två rispudrade djävlar, som för pennan i Laclos' brevroman ”Farliga förbindelser.” Berit Bergström är en 1700-talsaristokrat med bandspelare, en andlig kusin till markis de Sade. Hennes prosa ger myrkrypningar, replikerna krasar som druvhagel mot emaljen. Läs, må illa och krya inte på er!”

Björn Nilsson (Expressen) skrev: ”En svensk dröm lever ett gåtfullt egenliv i ens medvetande långt efter det att man läst den.”