Då gick det upp för Rasmus vad det betydde att vara luffare. I ett enda bländande ögonblick fick han klart för sig det vidunderliga i detta nya liv. Man kunde göra precis vad man ville. Man kunde äta och sova och vandra alldeles som det föll sig. Man var fri, så välsignat fri som en fågel i skogen.

Rasmus är föräldralös och bor på barnhem. Det han allra mest längtar efter är egna föräldrar. När man är en barnhemspojke med rakt hår som ingen vill ha, då kan man nästan lika gärna vara död, tycker Rasmus. Men så får han en strålande idé. Man kan rymma från barnhemmet, gå ut i världen och leta reda på någon som vill ha en. Om de inte har någon annan att välja på, så måstede ju ta en, tänker Rasmus.

Men det blir inte riktigt som Rasmus tänkt. Istället för att hitta en familj träffar han på Paradis-Oskar och går på luffen med honom. Och det blir ett spännande äventyr, för när man går på luffen händer så mycket ...