Jag ska aldrig glömma när herr Liljonkvast hämtade mig första gången. Det knackade på rutan. En mycket liten herre i rutig kostym och hög hatt kom in genom fönstret. 'Mitt namn är herr Liljonkvast'', sa han, 'jag trippar omkring lite varstans på fönsterblecken för att se om det inte finns några barnsom vill följa med till Skymningslandet. Kanske du vill det?' Om jag vill!

Han tog mig i handen, och sen flög vi. Ja, vi flög, i den lenablåa skymningen. Över Djurgårdens ekar och högt över staden där ljusen börjar tändas i alla hem... Nu kommer herr Liljonkvast och hämtar mig varje dagtill Skymningslandet. Det är så härligt! Det gör ingenting alls om man har ont i ett ben. 'Spelar ingen roll', säger Liljonkvast, 'spelar ingen roll iSkymningslandet!'