Jag gråter och jag springer. Mitt hjärta är nära att brista i bröstet på mig, en treårig flicka. Någon har talat om för mig att min farmor är död. Jag tror inte jag har sett hennes kropp. Jag vet inte heller om hon ännu ligger i sitt hus eller har förts bort. Jag springer, därför att jag inte vill tro att vi definitivt skilts åt, att hon utan vidare har lämnat mig. Hon har gett sig av eller så har någon fört bort henne mot hennes vilja. Vad betyder det att hon är död, om inte att jag inte längre betyder något för henne, att jag inte längre kan tillbringa nätterna i hennes armar, att ingen kommer att älska mig

Fragment, skärvor, mosaik. Minnen från en barndom. En treårig flickas första trauma i livet. Hon sörjer förtvivlat sin avlidna farmor vars varma händer alltid skyddat henne.
Att vara flicka begränsar hennes frihet. Hennes far hindrar henne från att lära sig cykla när hon är fem år hon får ju inte visa sina ben! Och ändå är hon privilegierad. Hon är den enda infödda flickan i stadens franska skola. Liksom hennes far är den enda infödda läraren. Flickan finner så småningom en egen väg. Språket och littera-turen blir hennes redskap för frigörelse, både från kvinnoförakt och kolonialt förtryck.
I sin självbiografiska roman Ingenstans i min fars hus fogar Assia Djebar samman en rad nyckelscener från sin uppväxt i det koloniala Algeriet. Med stor kärlek och ömhet skildrar hon sina föräldrar och sin lilla hemstad vid Atlasbergens fot. Men det är inte utan smärta som hon återvänder i minnet till den hon en gång var.

Assia Djebar är född 1936 och är en av de främsta kandidaterna till Nobelpriset.
Ingenstans i min fars hus är hennes fjärde roman som översatts till svenska.