Bara undantagsvis identifieras konst som konst. Och då alltid i efterhand. Detsamma brukar gälla politik. När vi står inför ett fenomen som etiketterats som politiskt kan vi med andra ord vara ganska säkra på att det är allt möjligt annat, men mycket sällan politik. När vi står inför något som allmänt anses vara konst gäller detsamma. Vi vet, eller bör veta, att det inte är konst vi står inför. Det kan ha varit konst igår, men kallas det konst, är det med största sannolikhet inte konst idag.
I ansökningsformulären skriver vi: Kreativ mångfald, innovativt nätverkande, normkritik och subversiv potential. I pitcharna säger vi: Kulturentreprenöriella möjligheter och ekologiska perspektiv för ett sociokulturellt hållbart klimat. I utvärderingsblanketterna skriver vi: De pedagogiska satsningarna föll mycket väl ut, nya grupper av besökare inkluderades och erbjöds nya möjligheter till självreflektion. Synergieffekter, säger vi. Alternativ kunskapsproduktion, säger vi. Tillgänglighetsaspekten understryks och utsätts för klädsam självkritik för att öka trovärdighetsfaktorn inför nya ansökningar. Sår av ja, säger vi inte. Det skulle riskera allt.
Power Distortion befinner sig inuti dessa omständigheter.
Power Distortion 2 utspelade sig i Stockholm mellan december 2011 och juni 2012. Operationerna leddes och genomfördes av ett tjugotal av tidens och Nordens mest framstående konstnärer. Under samtliga av projektets åtta delmomentet förelåg ett totalt fotoförbud. Inte desto mindre uppstod i direkt relation till PD 2 en strid och ofattbar ström av texter, rykten, tolkningar, vanföreställningar, bekännelser och rena rama förbrytelser mot fotoförbudet. De allra flesta av dessa var utsagor som aldrig hamnade i kulturinstitutionernas ansökningsformulär eller utvärderingsrapporter, inte i tidningssidornas så kallade recensioner och eventtips, eller ens i projektets egenproducerade lockrop, tryckta på gigantiska affischer och kommunicerade på stadens anslagstavlor och i sociala medier. Kort sagt, projektets hela kärna och nödvändighet var tvunget att våldföra sig på sig själv för att få chans att bli till, att ö h t tillåtas existera. Under tiden pågick dock en avancerad gerillaverksamhet med hög integritet och grandiost självförtroende.
De 75 färgfotografier som denna svarta låda innehåller är ett imploderat uppror mot det svek och förfall det innebär att i den kulturella produktionsapparaten av idag rationalisera bort den personliga, den privata, den motstridiga och absurda hermetiska nödvändighet vari konsten består. Inte alla, men de flesta fotografiska ark som denna låda innehåller, föreställer texter skrivna av Lili von Wallenstein, Åsa Elieson och Stig Larsson. Det beror på att dessa tre nyckelpersoner var de som mest intensivt infiltrerade Power Distortion 2 i hela sin fyllighet och att de därtill besitter tillräckligt välutvecklade språksinnen för att framträda i en mer estetiskt evolverad framtid.
